Möt Didi

Didi är en idrottare och har alltid drömt om att bli modell ända sedan hon var barn. Men när hon utvecklade lymfödem i sitt vänstra ben vid 12 års ålder kände hon att det kunde vara ett hinder för att följa sina drömmar. Men Didi vägrade att låta det begränsa henne och pushade sig själv att uppnå mer än hon trodde var möjligt. Läs hennes historia nedan.*

* Detta är patientens egna personliga berättelse och återspeglar inte nödvändigtvis JOBST kunskap eller aktuella evidensen. Kontakta din vårdgivare om du upplever symptom.

"Det är väldigt svårt att beskriva smärtan i mitt ben, för det är inte en normal smärta. Det är verkligen konstigt. Det är inte som en huggande smärta, ibland är det bara normal värk, men det värsta för mig är en pulserande smärta som om jag plötsligt bara behöver stanna upp. (...) Det är som när du är vid slutet av en tävling, på upploppet och du försöker pusha, pusha, pusha men dina ben känns som att de inte kan pressa mer, för det finns en känsla som kommer upp i dina ben som tvingar dig att sakta ner. Så beskriver jag det. Men tio gånger värre."

"Jag känner mig väldigt utmattad hela tiden eftersom jag känner att jag lägger extra energi i allt jag gör. Jag håller på med idrott, så det jag lägger i mitt vänstra ben är dubbelt så mycket energi och ansträngning som jag lägger i mitt högra ben. Det är väldigt svårt att hålla jämna steg med alla andra. Jag får också smärta i hela mitt ben, som varierar från domningar eller molande värk till pulserande smärta. Det är ganska svårt för mig att sova. Det är svårt för mig att ibland vara stilla. Det är jobbigt att hantera dygnet runt eftersom det alltid är något som jag känner i mitt ben."

"När jag var 16, 17 år gammal slutade jag använda kompression för jag tänkte att, okej, inget hjälper ändå. (...) Men jag började bry mig om min hälsa igen. (...) Så jag försöker använda dem varje dag så mycket jag kan. Jag har även en kompressionsstrumpa jag använder på natten. Och när jag har tid sätter jag på min justerbara kompression också. Så tre olika typer av kompression som jag använder dagligen, åtminstone en av dem, för att försöka främja att lymfvätskan rör sig uppåt."

"Jag kände inte mycket kärlek för mitt ben. Jag skulle på något sätt distansera det från mig själv. Jag skulle tänka att det inte är en del av mig. (...) Men nu har jag kommit till insikt att uppenbarligen är det en del av mig, det är en del av vem jag är och jag behöver älska det lika mycket som jag älskar allt annat. Och om någon försöker säga något annat, då är det deras problem."